a million voices

Det finns lite handlingar människor utför helt utan baktanke/syfte. Den allmäna strävan efter bekräftelse har aldrig varit större känns det som, vilket gör det flesta handlingar onödigt själviska. Det är just därför det är så otroligt underbart att ha en vovve som man kan lägga all osjälvisk fokus på utan att behöva något konkret tillbaka. Att gå ut i parken har ingen baktanke eller innebär att man får en massa komplimanger om vilken bra matte man är åt sin hund, utan bara att vovven är glad och mår bra. För det är det som räknas. Idag skiner solen och allt känns allmänt underbart, och mitt humör som inte varit på topp över huvudtaget gjorde mig tillslut vansinnig och jag tog på mig gympaskorna och ett leende och skutta ut i parken med lillen och sprang rundor som tokar. Han var överlycklig och så även jag.

Kanske kan det faktum att jag skriver detta inlägg tolkas som en strävan efter bekräftelse, men det jag försöker få fram är att folk borde försöka finna något konkret att lägga fokusen på, ett eget glädje-vacuum där dom kan finna sin egen ro. Hade jag inte haft min lillvovve Mille hade fortfarande suttit med persiennerna nere med fettigt hår och tänkt dåliga tankar. Utan att säga ett ord har han hjälpt mig ur situationer där jag fokuserat på fel saker.

Han är mitt glädje-vacuum.