när man börjar landa men endå inte.

Börjar komma tillbaka ner på jorden så smått. Fötterna snuddar snart vid marken men bubblan jag lever i spricker inte på ett tag. Känns som den bara tjocknar och jag klagar inte. Jag trivs. Äter lite godis och tänker på bra saker. Syster tar snart studenten och blir äntligen fri som en fågel att styra dit hon vill, förmodligen korsar våra vägar varandra och går ihop till en? Vi åker till älsklingsland snart igen. Träffar älsklingsfolk och upplever älsklingsgrabbarna ännu en gång, våra fina pojkar. Då kan vi må som vi skall igen. Det jag önskar mest av allt precis nu är att sitta i fönstert på Starbucks med en Latte venti och sitta ut på regnet som smattrar på Londons gator, inga resväskor bredvid. Bara vi och vårat England.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0