a million voices

en elefant balanserade på en liten spindeltrååd

Idag fick jag nästan en stroke. det är sant. jag höll på att fullkomligt kolappsa av tristess på jobb.  varför skall vi som har kompetens att koda och köra hela maskinen och hela den baletten stå å plocka fladder-lappar från rullbandet?
(Fladder= sånt småtjafs krimskrams, tex svarstalonger från tidningar, dom allra minsta onödigaste jevligaste små tunna sakerna som går att skicka per post). why in the name of posten skall vi stå där va va va? vi förväntar oss särbehandling på allta högsta nivå. Prinsesstårta och egna kontor ska vi ha.

Uträttade tio toalettbesök (sittandes på toastolen stirrandes ner i golvet), som gav resterande arbetskollegor all frihet att misstänka mig för diverse magsjukdomar. Alltså jag undrar undrar fortfarande varför man blir hungrig under postens tak. direkt blir man hungrig. spelar noll roll hur mkt du tryckt i dig innan jobb. sjukastesjukast. det är det hetaste samtalsämnet på posten. det där med hungern. ett annat hett samtalsämne är även hur länge folk jobbat där. och hur ofantligt tråkigt det är. Ett samtal mellan 2 postare som inte känner varandra så bra kan gå till såhär:
a: Hur länge har du jobbat här?
b: typ 3 månader. dudå?
a: aah typ ett halvår eller nått.
b: okej.
(tystnad..ganska länge)
b: shit va tråkigt. asså ja vill bara hem.
a: ja shit asså. man blir så sjukt hungrig här med.
b. eh ja! shit asså.
(tystnad. skitlänge)
(det kommer inga brev för tillfället och bägge tar upp sina mobiler å låssas pilla lite)


så jevla typiskt!