a million voices

Ligger ute i solen. Lyssnar på musik och läser min bok. Random låtar som berör det allra yttersta av mig. Låter bra, jag gillar det, men det berör ytan ungefär som en sten som bryter en glasklar vattenyta. Man bryr sig inte liksom om djupet dit den faller, det enda som syns och spelar roll är mönstret på ytan, och det är helt ok för tillfället.. Timbaland och Usher driver iväg tiden och jag glömmer bort varför jag spenderat 2 timmar med att kasta stenar på vattenytan och sätter på McFly och har genast inte hemlängtan längre. Here's another song for the radio, here's another line from the heart. Tanken på att sången skall ta slut skräms och jag spelar om den innan den ens kommit halvvägs. Sekunderna mellan låtarna känns som halvår och jag hinner sakna England innan nästa börjar spela. Little Joanna's got big blue eyes. Det är precis som det skall vara, och jag märker inte barnen som spelar fotboll praktiskt taget på min filt. För jag är någon helt annanstans, hemma kan man kalla det om man vill. Home is where the heart is, och när ödet säger NU! så följer jag mitt hjärta hem, och fokuserar på var stenen hamnar på havsbotten istället för att betraktar ringarna på vattenytan. Because the heart never lies.