a million voices

Jag är så trött på vardagen. Jag är så fruktansvärt trött på all predikan om att man måste göra ditten och datten för att komma nån vart. Varför måste allt bli viktigare och viktigare med åren, varför måste vuxenlivet innebära att allt plötsligt blir på allvar och viktigt. Självklart inser jag att jobb+pengar=överleva. Jag är icke dum i huvudet. Men fyfan vilken hets det är över plugga, karriär, ångest över både det ena och det andra, meningen med livet, bla bla bla bla bla bla. Karriärer och viktigheter åt höger och vänster, och visst säger jag grattis till dom som faktiskt tycker det är svinkul att vara kirurg eller psykolog och vilja klättra högre och högre på karriärsstegen, bara man valt det man tycker är allra roligast så kan det vara vad det vill. Men att man måste vara superseriös och framgångsrik för att komma nån vart ger mig magsår. Varför måste det bästa och viktigaste innebära "att komma någon vart" ? Varför måste det generella målet i samhållet vara att ha ett fruktansvärt fint jobb och klättra både ekonomiskt och prestige-mässigt, varför är det så jäkla emot normen att vara nöjd med andra saker? Det brukar ses som oseriöst och på skojj att åka till Gran Canaria ett halvår och jobba i en bar, men varför kan inte det vara lyckan för folk som vill det och drömt om det hela livet? Tänk om det finns folk där ute som drömmer om ett sånt jobb och äntligen får chansen att flytta dit och göra det, tänk vilken lycka att få göra exakt det man vill. Alla vill inte vara bundna vid ett yrke hela jävla livet. Jag pluggade på univ och tog min kandidat på en såpass generell men allmänbildande linje för att jag inte står ut vid tanken på att få en titel sen är det klart. Jag klarar inte av att vara bunden till en utbildning till just ETT yrke med en titel, jag vill kunna bredda mitt arbetsfält mer än så. Riskabelt och slöseri med pluggtid säger vissa, frihet och en studieperiod som tagit mig till andra nivåer moraliskt och lärt mig hur samhället funkar säger jag. Jag är inte emot utbildning och karriär, men denna jävla norm att man ska vilja ha det bästa hit och dit... Bästa för vem? Blir så trött. Låt folk vilja ha de precis som dom vill, jag älskar att min utbildning lärt mig så mycket om samhället, moral, kultur, beteende och politik. Men som min lärare sa igår: 'Universitetet handlar först och främst inte om specifikt det som står i er skolbok, vem som hellst kan läsa innehållet i den och kunna ha informationen. Utan det ger er kunskap om hur ni skall prata om och hantera det ämnet' (ej ordagrant citerat). Plötsligt handlar det inte om själva ämnet utan metodiken bakom hur man hanterar ämnen och ser på ämnet (humaniora, beteendevetenskap, political science etc, inte nödvändigtvis läkarlinjen osv...) Hela arbetet bakom allt man lär sig och hur man skall agera i samhället utifrån det ämnet. Det är det som skiljer grundskolan/gymnasiet från Universitetet. Det är så studierna tas till en annan nivå. Även om vi väljer inriktning ämnesmässigt så är det stora steget hur vi jobbar med ämnena, och det är det som är värdefullt ute i livet sen. EXAKT därför älskar jag mina studiekunskaper, att jag klarar av att utföra arbeten på den nivån, men att jag inte är bunden till en endaste titel. Jag vill kunna göra exakt det som gör mig lycklig och jag vill kunna ta mig ur saker som jag inte trivs i. jag ska kunna röra mig vart jag vill i världen och jag kommer aldrig bry mig om hur folk ser på det jag gör, hur lågt det är värderat i samhällets ögon eller liknande.
I barn/ungdomslivet hade vi gränser och inte direkt några egna val. När vi blev vuxna så skulle allt plötsligt vara superseriöst och man skulle plötsligt "växa upp" och klara sig själv. Absolut ska man klara sig själv, men varför måste det innebära att allt plötsligt blir trist och grått? Man blir fasen inte friare och gladare av egna val sålänge den jäkla normen som verkar finnas bara intalar alla att man måste vilja en viss grej och se på saker ett visst vis. Jag kommer iallafall aldrig se ner på nått yrke som är själv-valt och sålänge folk är lyckliga kommer jag vara nöjd. Jag kommer aldrig växa ifrån barnet innom mig och ge efter på alla tradiga måsten, för måste inte vara tradigt. Har du ett tradigt jobb, ge dig själv utrymet att skapa nya drömmar och börja sen spinna vidare på hur dom kan bli sanna. Måste du tyvärr vara kvar i ditt tråkiga jobb ett tag till, så se till att göra de bästa av det sålänge eller nått... Bara ha för fan kul och gör saker du aldrig troddde du skulle. Finns fasen inga gränser på vad du kan göra i livet. Vuxenlivet skall innebära frihet att kunna ta sig vart man vill i livet, finns fasen inga gränser. Det är min mening med livet.  Allt blir som man gör det till.


Man ska för fasen vara fri!